Det första som möter mig på Galleri Angelika Knäpper är bilder av skelett och dödskallar; de skuttar, dansar, korsfästs, tittar på teve och ligger i grytan på spisen som i skämtteckningar eller Goya-fantasier. De är målade i en brunaktig färg på papper, av det vax som täcker grafikplåtar, ett slags taktil icke-färg.

Elvire Soyez är en Stockholmsbaserad fransk konstnär och hennes kreativa tillstånd verkar vara en humor av det slag som surrealisten André Breton samlade i antologin Svart humor; aldrig jovialisk eller sentimental men "befriande och upplyftande", en upprymd melankoli. Breton nämner som exempel den mexikanske satirikern och grafikern Posada som gärna tecknade skelett i bisarra situationer. Goya kunde också räknas dit, liksom en patafysiker som Erik Dietman som var Soyez lärare både i Paris och i Stockholm. Och längre in i galleriet går hennes figurer igen som ett slags tredimensionella teckningar i klara neonfärger.

Däremellan ett rum där den patafysiska fantasin samlar sig i fabuleringar kring objekt i hemhörighetens arkeologi och minnen: en dörröppning från barndomshemmet tilltäppt av ett myller av nötta smörknivar och slevar i svenskt trä, eller staplade vardagliga retroföremål som tvättmaskin och tjockteve i papier mâché; och det underbara fönstret kantat av snäckor och med rutor mot ett kosmos i en poetisk surrealism.

/ Peter Cornell, Expressen, 14 dec 2012